Dimitris son Ilias beslutade sig för att gå vidare i skolan och började gymnasiet i Kilkis. Han bodde under det första året hos en gammal dam, men under det andra året hyrde han ett rum med en liten gasolspis. En vanlig skoldag började med att han steg upp vid gryningen, han visste inte vad klockan var eftersom han inte ägde en klocka. Skolan började vid 8 så det var bara att gå upp på morgonen, klä sig och ge sig iväg. I bästa fall var man lite tidig.
Skoldagen brukade avslutas vid 14-tiden och då var det bara för Elias att ta sina läxor och bege sig in till torget för att handla något att äta. Det kunde bli något enkelt som pasta, men innan han var hemma och hade lagat maten kunde klockan bli sent på eftermiddagen. Då fick han alltså äntligen sitt första mål mat. Det var väldigt tufft att hänga med i skolan. Mycket tid gick åt att handla och laga mat, mörket kommer tidigt på kvällarna i Grekland, och har man ingen elektricitet och inte ser något är det svårt att göra sina läxor.
Ilias orkade med livet som gymnasiestudent i tre år, så när chansen kom att gå med i armnén var beslutet inte så svårt. Ilias gick med flygdivisionen och hade under två år en period som var något av det bästa i hans liv. Han jobbade med administration på en flygbas och fick många nya vänner. Men något gjorde att han ändå kände sig låst och han ville göra något annat. Så han återvände till Eptalofos. Men hans tid där varade inte så länge.
1963 kom en rekryterare från en fabrik, Mahle, i Tyskland till Grekland för att finna arbetskraft, och just nu sökte de 13 man som kunde jobba som gjutare. Ilias och 12 andra män från Eptalofos, Kilkis och andra byar fick chansen.
Den 19 nov sattes de på färjan över till Italien och därifrån vidare med tåg till Tyskland. Ingen av dem hade någon mat med och hungern var påtaglig. För när de på morgonen den 22 nov 1963 på Stuttgart station, fick se tidningspojken ropa senaste nytt ”president Kennedy har blivit skjuten” orkade de knappt ta in nyheten för de var så hungriga.
Från Stuttgart tog de sig vidare till Rottweil i sydvästra Tyskland, och där en representant från fabriken och en tolk mötte dem. De blev bjudna på en tysk restaurang vid Bahnhof var lyckan obeskrivlig. Servitörena kom men brödkorgen och hann knappt sätta ner korgen på bordet innan brödet var borta.
